Högskolans historia

Sophiahemmet Högskola har sitt ursprung i den sjuksköterskeskola som Drottning Sophia startade på Nyårsdagen 1884. Drottningen ville verka för att höja den svenska sjukvårdens kvalitet genom att introducera ett nytt koncept för sjuksköterskeutbildning i Sverige med såväl teoretisk som klinisk utbildning. Förebilden var den sjuksköterskeskola som Florence Nightingale grundat vid St. Thomas´s Hospital i London redan 1860.   

Under de första åren bedrevs utbildningen vid ”Hemmet för sjuksköterskor” på Upplandsgatan (tidigare Gråbergsgatan). Skolans första föreståndarinna blev Alfhild Ehrenborg, som var utbildad hos Florence Nightingale i England. Den kliniska delen av utbildningen genomfördes först vid Sabbatsbergs sjukhus, men flyttades redan 1886 över till Serafimerlasarettet. Samarbetet med Serafimerlasarettet pågick fram till Karolinska sjukhusets tillkomst 1940, då den praktiska utbildningen inom de flesta specialiteter förlades dit.

Ottonie Adelborg var en av de fyra elever som började sin utbildning vid Drottningens sjuksköterskeskola i januari 1884

Redan då sjuksköterskeskolan grundades ansåg drottningen att det var viktigt att starta ett utbildningssjukhus, där hennes idéer skulle kunna genomföras utan protester från en många gånger oförstående läkarkår. Planerna sattes i verket och 1889 invigdes Sophiahemmet. Uppförandet av sjukhuset bekostades av kung Oscar II och drottning Sophia. I gåvobrevet står bl. a. att sjukhuset skulle ha till uppgift att ge tidsenlig vård åt sjuka av alla samhällsklasser samtidigt som det skulle tjäna som grundläggande utbildningsanstalt för sjuksköterskeeleverna.

Sjuksköterskeutbildningen vid Sophiahemmet utökades successivt och uppgick från och med 1905-års utbildningsplan till 3 år. Detta var en lång tid, jämfört med den ettåriga utbildning som fortfarande på 1910-talet tillämpades runt om i landet. Sophiahemmets sjuksköterskeskola blev snabbt välkänd och ansökningarna strömmade in, inte bara från Sverige utan också från Norge och Finland. De välutbildade Sophiasystrarna blev också eftertraktade, såväl i den offentliga som i den privata sjukvården. 

Läroboken "Föreläsningar för Sophiahemmets sjuksköterskeelever", gavs ut redan 1899. Boken var under många år den enda lärobok som riktade sig specifikt till blivande sjuksköterskor och användes därför flitigt vid sjuksköterskeskolor runt om i landet. Inför utgivningen av den fjärde upplagan 1962 bytte boken därför namn till ”Lärobok för sjuksköterskeelever”. Under de mer än 60 år som boken gavs ut medverkade flera kända namn som författare, bland andra de båda läkarna Gunnar Bierke, sedermera professor i invärtesmedicin vid Karolinska Institutet, och Nanna Svartz, Sveriges första kvinnliga professor i medicin.